tisdagen den 19:e juni 2012

Jan Myrdal och jordens fördömda





Från en bokinistlåda vid Seine köpte jag den 14 juni ett färgtryck av Honoré Daumier, riktigt fint. Senare på kvällen vandrade jag förbi monsieur Daumiers lägenhet på Quai d'Anjou på Il St Louis och insåg att en av hans boningar nu blivit en mycket fin adress; om denna adress kan man f ö läsa i en kort resenotis i Roz Adrias blogg - http://tastetravel.org/2010/09/19/honore-daumier-lived-here/.
Jag gillar Daumier för hans respektlösa och hånfulla attityd mot överklassen och den fjäskande medelklassen - en hållning som f ö renderade honom en tids vistelse både i borgarkungen Ludvig Philips fängelse och på dårhus. Mer om detta på Grafikens hus hemsida - http://www.grafikenshus.se/00528/00552/00553/



Daumier dog 1879, i skuggan av Pariskommunen som slutade med kommunardernas nederlag och en hämndaktion från makthavarna som kostade 40-50 000 parisare livet.

Sjuttiofem år senare lyckades en ung Jan Myrdal ur ett annat bokstånd vid Seine komma över Pariskommunens officiella redogörelse - Journal Officiel de la Commune de Paris 1871. I sin år 2011 utgivna bok om den naxalistiska frihetskampen i Indien - Röd stjärna över indien - reflekterar Myrdal över tidens gång, om motsättningen mellan det korta människolivet och de historiska strider som pågår genom decennier och vars resultat utfaller och kan mätas fullt ut först i seklers perspektiv. Pariskommunen ligger nu 140 år bort men samhällskonflikterna är i grunden desamma och den strid som inleddes av de parisiska kommunarderna har ännu inte vunnits. Perspektivet är dystrare än så: offer är oundvikliga men segern är icke given.

Varken segrar eller nederlag är dock förutbestämda - i ett kollektivt och medvetet handlande kan historiens förlopp påverkas. Jan Myrdal anser att vi lever i en onödig tid, en period i historien som existerar därför att arbetarklassen i Europa och Amerika ej förmått gripa de tillfällen som givits att skapa ett i grunden nytt samhälle. Om det kan sägas att det arbetande folket i den industrialiserade världen har valt sitt liv då har de valt att njuta en del av den kapitalistiska tillväxtens frukter. Men på de andra kontinenterna har samma utveckling inneburit imperialistisk utsugning och bottenlös fattigdom. Det finns ett samband. Den som häftar i materiell och moralisk skuld till den andre eller den tredje kan inte själv vara fri. I Myrdals författarskap finns en återkommande kritik mot arbetarledarna - arbetarklassens partier, deras fackliga organisationer för deras svek och medlöperi; i denna bok utvecklas detta till en kritik även mot klassen själv.

Jan Myrdals bok formar sig till ett bokslut över livet och gärningen hos en västeuropeisk intellektuell vars samtida betraktelser från mitten av 1960-talet fick ett så unikt inflytande på den något yngre generation jag själv tillhör.  Hans "genombrott" som samtida europeisk intellektuell är till 100% förbundet med en hel generations upptäckt av de jordens fördömda på vilka som vårt välstånd delvis baseras. Tiden flyr, om 10 år är han 95 och 20 år senare, när naxaliternas kamp kanske bär frukt, finns han icke mer. Detta existensiella bekymmer, detta fatala mänskliga predikament, är inte begränsat till de stora historiska stridernas område men får en särskild karaktär på detta område eftersom det ställer frågor om moral och offer på sin spets. Vi bestämmer alla vad som ska vara meningen med vårt liv. För de naxalitiska krigarna i Dandakaranyas djungel kan detta val betyda döden. I Jan Myrdals fall finns ett medvetet val och en livslång konsekvens som är både unik och beundransvärd. Han har som västeuropeisk intellektuell sällan behövt riskera sitt liv  - men under tvåveckorsmarschen med naxaliterna gjorde han det. En beundransvärd gubbe, utan tvekan.


Inga kommentarer: